Blogg

En betraktelse över politiker i olja.

På Gripsholms Slott finns svenska statens porträttsamling. Där finns en enorm mängd gubbar som blickar ner från väggarna. Ibland kompletterade med drottningar och prinsessor. Bekymmersam handlingskraft är norm för dessa objekt. Väl värt ett besök är samlingarna och den välbevarade vasaborgen såklart. Stjärnan på Gripsholm är dock inte en oljemålning utan en annan lirare – det uppstoppade lejonet. Lejon hade man mejslat fram i såväl granit som i marmor sedan länge och dessutom ett vanligt hieraldiskt motiv sedan medeltid. Hur ett lejon EGENTLIGEN såg ut var det dock inte många som hade koll på vilket slutresultatet med all tydlighet visar. Googla så fattar ni vad jag menar. På mycket gott humör blir man på ett sätt som bara riktigt dåligt uppstoppade djur kan ge upphov till. Efter denna invikande inledning går vi direkt på mina favoritporträtt från maktens korridorer. Men först måste jag poängtera,  som kollektivist och gråsosse, att politik är ett lagspel. Stjärnlirare som bländas av sin egen förträfflighet är inte politikens långdistanslöpare. Alla med förtroendeuppdrag behöver påminna sig om att politiken inte finns där för dem. För deras personliga utvecklings skull. För just deras karriär. De demokratiska instrumenten är på plats för att lösa de samhällsutmaningar vi ställs inför. För utvecklandet av ett bättre samhälle. Pretentiöst, men sant. Politiken är ingen studiecirkel även om det är en fantastisk bildningsresa för oss som verkar i den. Att måla ledande företrädare i olja är lite förlegat, minst sagt. I kommunstyrelsesalen i Borås (ett fantastiskt fint mötesrum för övrigt) hänger det massa foton av KS-ordföranden genom tiderna (eller drätselkammaren som det hette för länge sedan). Lååååång radda av gubbar. Gubbar och åter gubbar. Den patriarkala strukturen som hämmar oss alla – både män och kvinnor. Hänger man upp alla dessa män har det givetvis ett pedagogiskt syfte för att tydliggöra detta, även om jag inte är säker på att det var syftet när man för några få år sedan satte upp dessa gulförgyllda ramar. Nä, man kan klara sig med lite ironisk touch eller självdistans. Tänkte ge fyra exempel på denna balans. För objektivitetens skull har jag tagit med två moderater och två sossar.

Först ut är den förre talmannen Per Westerberg. I sammanbindningsbanan hänger alla talmän på väggarna i detta vackra rum för mingel och vanligt kaffedrickande (man säger för övrigt ”fru talman” om kvinnliga talmän.) Senaste tillskottet är alltså Martina Müntzigs fotorealistiska målning. Som om talmannen är halvtaskigt urklippt i en monomiljö. Runt halsen har han sitt passerkort och i näven en av de fantastiska kammarfoajé-kopparna av benporslin. Innan jag kom in i riksdagen -14 läste talman Per upp hur många koppar som fått fötter under det gångna riksmötet. Jag misstänker att alla inte hade gått sönder i disken. Kaxig är bilden hur som. Och målningen är både traditionell och modern. Som Sverige. Sen kan man ju tycka att ålderspresident Westerberg kunde visat lite mer statsmannatakter under den politiska krisen under hösten 2014, men det är ju en annan fråga.

19551287_10213429296914826_528845362_n

Vidare till en såsse då och inte vem som helst utan ”Århundradets svensk” – Hjalmar Branting. Han är inte bara socialdemokraternas första kongressvalda ordförande och drivande bakom Nationernas Förbund (det första embryot till världssamfund). Han är även den som ledde in Sverige i allmän och lika rösträtt(tillsammans med några andra får väl tilläggas) och byggde grunden för det vackert demokratiskt socialistiska parti som Arbetarepartiet Socialdemokraterna är. Världens kanske mest framgångsrika partiorganisation brukar man ibland få höra när man är utomlands vilket känns lite gött när ibland känslan av otillräcklighet kryper in under skinnet på en . Det kan vara hursomhelst med den saken men idag blickar Branting ner från väggen i vårt gruppstyrelserum. Barskt granskar han sina efterträdares förehavanden. Har retat mig på den talanglösa målningen under många möten. En dag fick jag för mig att granska målningen lite närmare och såg att det var självaste ”den döende Dandyn”-konstnären Nils Dardel som gjort porträttet. Genast insåg jag det geniala i målningen. Nä, så var det ju inte såklart. Den var lika dålig som innan faktiskt. Hade en period där jag samlade på byster av Branting. De var synnerligen lätta att få tag i under en period. Misstänker att det hänger ihop med centralisering av fackföreningsrörelsen och att folkrörelse-Sverige krisade i största allmänhet. Jag köpte på mig sjutton (17) byster av gips, trä och sten för struntsummor. Den största gick sönder när en besökare hemma svimmade och drog med sig partiledaren i fallet. Resterna står nu i vedbon. Favoriten står idag riksdagskontoret med en lampa monterad på toppen av hjässan. Kombinationsfördelar. Nästan alla övriga har jag gett bort och Brantingarna har hittat nya hem. Gott så.

Tillbaks till knallestaden då. Maj Steen är en färgstark politiker i Borås. Hon var ordförande i ett av de första uppdrag jag hade i politiken. Destination Borås hette det kombinerade mäss- och turistbolaget. Det är så länge sedan att de flesta boråsarna troligen har glömt alla turerna. Får man hoppas. Med ålder och erfarenhet har jag dock förstått att detta turbulenta bolag inte var en god representant för den politiska vardagslunken och kanske inte lämpligt för en slyngel från Hässleholmen att storögt och förundrat verka i. Maj avgick under buller och bång av någon anledning som jag glömt. Hon kom senare att leda fullmäktigemötena med fast hand under många år. På den tiden då mobilkameror tog lågupplösta bilder skulle Majs porträtt avtäckas. Vanligt statskvinnoporträtt av standardtyp var det (men skickligt utfört) och varför då nämna detta porträtt i detta sammanhang? Jo, Maj Steen hade på sig EXAKT samma outfit som på porträttet när täckelset föll. Såväl glasögonen som halsbandet hängde där de skulle. Genom detta humoristiska agerande tog hon udden av det pretentiösa med hela grejen. Heder åt Maj! Har för mig att hon är en hejare på kulsprutepistol (svensk mästare?) och att hon var i Uppdrag Granskning för att hon kunde prata med döda. Och det är ju helt omöjligt. Fullständigt. Tyvärr.

IMG_1379

Slutligen då: På samma tema kommer det allra bästa porträttet till sist. Roland Andersson blev hastigt och mycket lustigt (och till gagn för dem som behöver sjukvård) regionstyrelsens ordförande i VG-regionen när moderaten Cecilia Widegren tappade majoriteten. Uppe i Vänersborg hänger porträttet som bryter alla konventioner man kan tänka sig. i bakgrunden befinner sig nån medaljprydd officer med samma manér som man ser på otaliga porträtt i domstolar, residens och myndigheter. Pompösa och fulla av förträfflighet. Nu är gubben hängd upp och ner, som ni kan se själva. I bildens nederkant sticker istället Rolands nuna upp. Med rufsigt hår och spelevinkig blick. Osynliga rävar bakom öronen. Så träffsäkert. Så rätt. Kommentar överflödig – det går inte att göra bättre.

12238028_1066514186714341_7137953561158435098_o

Nu skulle man kunna avsluta och visa bilden som några tjänstemän satte upp i statshushallen på favoritvänsterpartisten Lennart Andreasson som fick hoppa in som KS-ordförande under några sekunder (alla andra var jäviga). Bilden hängde där en stund innan någon humorbefriad typ betonade det olämpliga i detta tilltag. Saknar dock bild. Slut på konstvandringen.