Blogg

Näpp! Det finns ingen anledning till oro!

2o

Vi dansar i en dystopisk dans. Politiker från alla läger roar sig med att oroa sig så mycket som möjligt. Trots att det aldrig funnits en tryggare tid att leva i som nu. För så är det. När jag lite besserwissrigt sådär och pekar folk på näsan om detta faktum så blir de inte sällan provocerade. Nästan jämt faktiskt. Som en treåring som desperat kramar om sin nallebjörn vill många ha sin oro ifred. Här skall minsann inte komma nån politruk och tala om för oss att vi skall vara trygga! Tja, det skulle ju kunna vara bekvämast att bara bekräfta och hålla med. Det tänker jag inte göra och skall försöka förklara varför. Först: Jag är också orolig för vissa saker. MYCKET orolig för den globala uppvärmningen. Djupt bekymrad över polarisering och ökad intolerans. Ja, närmast paniskt bekymrad över hur mänskligheten behandlar frågan om antibiotikaresistenta bakterier med något som nästan kan betraktas med likgiltighet. MEN många av konsekvenserna (även om dessa problem redan idag kräver sina tribut) är olika typer av scenarier. Än har människan tid att agera. Men det måste ske snabbt och kraftfullt. Ansvaret faller tungt i knät på dem som relativiserar och faktaresistensar sig. Hur kan man se sig själv i spegeln när man lekte pseudointellektuella lekar i den offentliga debatten som gjorde att lösningarna dröjde för länge? När man sådde tvivel för att få människor att inte tro på vetenskaplig forskning. Hur kan man då se sina barn och barnbarn i ögonen när haven stiger?
Just i DAGENS Sverige finns det dock ingen större anledning till oro och otrygghet. Låt mig lägga fram mina argument till varför det troligen ALDRIG i världshistorien har funnits mindre skäl till oro när man vaknar på morgonen och har en dag framför sig. Aldrig.

Vårt land ligger geologiskt perfekt. Förutsägbart och snällt klimat, pyttesmå jordbävningar och inga vulkaner. Vi har i våra trakter haft fred länge än någon annan plats på jorden där människor levt. Vi får gå tillbaks till 1560-talet för att se större stridshandlingar i Sjuhäradsbygden då Daniel Rantzau åkte runt och slog ihjäl kor och brände ner borgar (och lite annat). Hunger har vi inte haft i större skala på hundra år (ja, exakt faktiskt). Plötslig död skrämmer oss. Helt naturligt. Risken att dö i en sådan har dock heller aldrig varit mindre. Låt mig ge tre exempel (skulle kunna ge hundra):

Det dödliga våldet minskar över tid. Om man inte tillhör ett kriminellt gäng (för då är läget annat) så har risken att bli utsatt för dödligt våld inte varit mindre på flera generationer. Vi slår inte våra barn i samma utsträckning som man gjorde förr. Det räddar livet på många barn. Ju mer jämställt samhälle vi har (och vi tillhör ett av världens mest jämställda) desto mindre våld riktas mot kvinnor. Vi borde fatta att patriakala strukturer skördar kvinnliga dödsoffer. Lite brutalt formulerat kanske, men dessvärre sant.  Våldet i offentliga miljöer minskar, trots att antalet utskänkningstillstånd har flerfaldigats. Våldet i skolan minskar också, även det i kontrast till allmänhetens uppfattning.  ”Spaningsmord” med för offret okänd gärningsman blir alltmer ovanliga. Med detta sagt vill jag dock betona att där våldet just nu ökar måste samhället lägga in alla de resurser och lagförändringar som behövs (och det görs).

Barnolyckorna är allt mer ovanliga (hjälmtvång, elsäkerhet, bilbarnstolar etc.). Vart fjärde år sammanställer Socialstyrelsen statistik över dödsfall och skador bland barn som skett genom olyckor, övergrepp och avsiktligt självdestruktiva handlingar. Den senaste rapporten, som omfattar åren 2010–2013, visar att både dödsfall och sjukhusvistelser fortsätter att minska. I början av 1970-talet avled drygt 400 barn till följd av olyckor och skadehändelser. De senaste åren har det rört sig om ungefär 70 barn per år. Under 2013 var siffran den lägsta någonsin med 58 avlidna. Det är en siffra – närmast kliniskt, men bakom dem döljer den värsta mardröm en förälder kan drabbas av. Den enda siffran som är acceptabel är noll. Genom omfattande kampanjer för flytväst och normförändringar kring alkohol på sjön har t.ex. det inte avlidit ett enda barn i färd med båt på över 20 år.

Arbetet var förr i tiden en livsfarlig plats. I vissa branscher så förkortades livet avsevärt om du var på fel arbetsplats (ex. Viskafors Gummifabrik). 1955 dog 455 personer i direkta olyckor, och skulle man räkna de som dog av sjukdomar orsakade av arbetsmiljön skulle den siffran såklart varit mångdubbel. Sextio år senare är den siffran en tiondel! Gott så, men det görs inte av sig självt. Den fackliga och politiska kampen har varit hård och motståndet från högern närmast konsekvent. Vi har efter avregleringar, utstationerad personal och dålig ordning på arbetsplatserna det senaste decenniet sett hur den positiva utvecklingen stannat av.

Och såhär skulle jag kunna hålla på ett tag i san Hans Rosling-style. Jag kunde ha berättat att antalet döda i bränder minskat med 30% under 2000-talet (Ja, nu sa jag ju det…). Skulle kunna nämna att det var 33 gånger större risk att dö i en trafikolycka på 50-talet som idag. Att dödligheten i hjärtkärlsjukdomar minskat med 25% på 15 år. Att vi ser dramatiska förbättringar inom dödligheten i bl.a. barnleukemi, spädbarnsdödlighet och alkoholrelaterade sjukdomar. Tja, så här kan man hålla på. Men det såklart, detta visste ni såklart om. Eller?

Nåväl. Varför är det så mycket snickesnack om ”att ta folks oro på allvar?” Det finns en ruggig styrka i att de sociala och de gamla medierna säljer på elände och fingerpekande. Även i det sociala samspelet kan gnäll ibland ge mer bekräftelse än positivism(fast det har jag ärligt talat inga direkta inga belägg för). Addera då att politiker försöker att exploatera människors rädslor, ett historiskt sett otroligt vanligt knep. Ett genväg till några procentenheters kärlek från väljarna. Som kan bli dyrköpt.