Blogg

Om gamla stenar, Skatteuppbörd och "InstitutGate"!

Har med oregelbunden regelbundenhet besökt Grekland genom åren. Det har huvudsakligen varit av privat karaktär (även kallat ”semester”). Det är inte bara ett trevligt turistland med souvlakispett, grekisk sallad och ett gratis glas Ouzo när notan skall betalas. Nä,  Grekland är på så många olika sätt startpunkten för den europeiska identiteten. Idén om det västerländska samhället växte fram i stadsstaternas akademier och politiska församlingar för närmare 2500 år sedan, även om många strukturer och gods var influerat av  tidigare österländska civilisationer. De politiska och juridiska fundament som är normen för hur vi organiserar oss står där i dagens Grekland. Luggslitet och tilltufsat.

Tja, nu har jag lyckats hålla mig flera rader till huvudtemat för detta inlägg vilket föranleder en utvikning: När vi äntrade departementen och försökte lägga vår första budget hösten 2014 så hade det smygt sig in en liten märklig sak i budgetluntan, något som hade kunnat få stora konsekvenser för relationerna mellan Sverige och länderna runt Medelhavet. Vi har under lång tid haft forskningsinstitut i Aten, Rom och Istanbul som är otroligt viktiga för forskning och humaniora men i än högre grad för kontakterna med Sverige och de ”klassiska” länderna i regionen.  Dessa var helt plötsligt och på oklara grunder strukna ur statens budget. De skulle helt enkelt läggas ner. Var det en trojansk politisk häst som klämts in från finansdepartementet? Var det en elakhet från den avgående borgerliga regeringen? Var det nån konflikt på tjänstemannanivå som tog sig dessa uttryck? Har luskat i  detta men har inte fått riktig klarhet och i ärlighetens namn haft annat att göra. Hurusom: Idag kallas detta försök till smygnedläggning  för ”Instititut-Gate” (hur många varianter av travesteringar av Watergate kan man hitta på egentligen?). Och nära var det. Ny ledning på departementen och allmänt kaos i politiken med brutna överenskommelser och politisk sandlåda i kubik gjorde att det inte var förrän i tolfte timmen som förslaget stoppades av den nya kloka regeringen (så fick vi in lite skryt där också. Känns bra).  Ett illustrativt exempel på hur något som tagit 100 år att bygga upp kan försvinna med ett pennstreck.

Idag är det pärlan Medelhavsmuseet som är hotat. Det ligger granne med arvfurstens palats där Margot Wallström idag huserar och är ett nyrenoverat museum med några av världens förnämsta samlingar från antiken. Nu finns risken att samlingarna packas ner och flyttas ut till Etnografiska på gärdet. Orsaken sägs bland annat ligga i det sanslösa systemet med hyressättning som vi har i stat och kommun när vi leker affär med oss själva. New Public Management i sin sorgligaste form. Det är ju inte FÄRRE besöksmål man behöver om man har anspråk på att bli Skandinaviens huvudstad och ledande besöksmål. Hoppas det löser sig även om jag inte är optimistisk (man har ju t.ex. beslutat att lägga ner myntmuseet nyligen).

20136564_10213646586866939_1222398582_n

Åter till vår krisdrabbade kompis i söder då. På väg till det arkeologiska museet möttes vi av en demonstration. Ganska långt från de tårgasfyllda bilder vi ser på TV från Aten. Här var det som ett Första Maj-tåg med flanörkänsla. Offentliganställda, med lite olika politiska värderingar verkade det som,  markerade sitt missnöje med uppsägningar och lönesänkningar. Demokrati i demokratins vagga. Greklands stålbad är på riktigt och dessa demonstranter var några av de många som fått betala ett högt pris av korrumperade politiker och inkompetens. Den sanslöst dåligt fungerande statsapparaten visar hur bräckligt det kan vara. Skatteuppbörden är en sådan del. Den grå eller svarta ekonomin är fortfarande alltför stor för att samhället skall kunna möta upp människors förväntningar och krav. Vi pratade bland annat med en grekisk småbarnsfarsa bosatt i Canada. Han berättade att hans föräldrar med glimten i ögat alltid hade pikat honom för det höga skattetrycket i Canada och skrutit över det låga i Grekland. Med ett snett leende sa han perspektiven hade förändrats. Vill man ha ett välfärdssamhälle måste det till en uppbörd. Så enkelt är det (och så skickar vi alla en tacksamhetens tanke till Gustav Vasa och hans tyska byråkrater). Grekland har numera ett inte speciellt bärkraftigt näringsliv – exempelvis varvsindustrin är en spillra av sin forna glans. Större industriföretag är få. Turismen har återhämtat sig, men präglas fortfarande av kontantekonomi.

Politisk kris är normaltillståndet(även om Syriza mirakulöst har klarat sig kvar vid makten genom en ohelig allians med högerextremister). Ständig konflikt med Unionen och kreditgivare. Flyktingkris (även om det just nu är Italien som drar det största lasset). Destabiliserade institutioner. Min grekiska moderatkollega i riksdagen – Sotiris Delis menar att det bara  är militären och polisen som fungerar tillfredställande. BrainDrain av episka proportioner- det finns bland annat 1600 läkare som arbetar i Sverige. Stor del av den unga befolkningen ser ingen framtid i sitt eget land. Många mer lyckligt lottade länder har pekat finger åt Grekland. Kanske med visst fog, men också med fördomsfulla undertoner om att greker ”är lata”. Ingenting kan vara mer felaktigt. Lite som Reinfeldts-moderaternas arbetslinje. En omnipotent odödlighetskänsla. Det är alltid någon annan som drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Som blir sårbar. Brist på empati leder till fingerpekande. En snefylla på valfri skärgårdsfest kan den hårda vägen visa höga vederbörande om att man själv kan hamna på botten.

Men med ny styckesindelning som avstamp skall jag här försöka relativisera lite. Grekland är ju såklart så mycket mer än bara kris! (som det brukar heta) Det är ett land som på så många sätt bär den europeiska identiteten på sina doriska pelare. På samma sätt som slagfälten i Alsace fick de europeiska staterna att finna en annan väg mot samliv än kapprustning, misstro och allsköns jävulskap. Platsen som mylla och symbol. Så varmaste dagen tog vi därför vår slitna Brio-vagn med Agnes för att få oss liten dos europeisk identifikation. Regelbundna glass-stopp som bränsle. Platons akademi var målet. Få platser har haft så stort inflytande på det politiska samhället denna. Medans Akropolis och Plaka sakta slits ner av horder av turister krampaktigt greppande sina blå vattenflaskor har denna park faktiskt har haft lika stor betydelse som de religiösa templen.  Nä, fel av mig. De har givetvis haft betydligt större betydelse. Den grekiska gudavärlden saknar relevans för nutidsmänniskan, vilket givetvis är tur är då de till stor del är ett synnerligen osympatiskt gäng.

Anledningen till att Akademien förlades i utkanten det antika Aten var att ett av stadens bästa gymnasier låg där. Elevunderlaget fanns så att säga på plats och Platon kunde lätt hitta nya adepter att dialoga med. På akademin ägnades den kroppsliga fostran väl så mycket tid som den andliga, men de ständigt pågående Samtalen var dock det centrala. Platon höll i princip inga föreläsningar utanför detta campus. Platsen är således central för avstampet mot mer utvecklade västerländska tankemönster. De två vakterna vid museet utanför parken såg både lite överraskade och glada ut över att få besökare. Ett avlång liten träbarack hade finansierats av EU-medel med klassisk modern museipedagogik. Ni fattar: mycket gnuggbokstäver på väggarna, projektorer som inte funkar och flörtkulor trädda på ståltrådar som skall illustrera nått. Oklart vad. Tror denna lilla intuition var sisådär tre år gammal men redan i stadie av förfall. Naturen var på väg att ta över. AC-var sönder. Vakten varnade oss för en dörr som var farlig som gjorde att man inte kunde ta emot skolklasser längre. Han visste inte när den skulle lagas. Ja, ni fattar. Vi fick dock ett långt och fint samtal med vakterna om tillståndet i dagens Grekland. Guldstund. På bilden nedan ser ni hur parken såg ut. Några uteliggare. Några få skyltar på grekiska. Bakom ett staket en gammal utgrävning. Utspridda stenblock från det som var det fysiska fundamentet för en av västerlandets viktigaste platser. Nu har detta varit en kanske överdrivet symbolisk text, men ibland är det nödvändigt att vara tydlig: Vi kan förstå våra mycket mer av vår svårtolkade tid om vi lär oss tolka spåren våra föregångare lämnat efter sig. Och förstå att det går en rak linje mellan den glömda parken och vår egen samtid.