Blogg

Om rum som startar processer och om att bryta mot regler för att bli bronsgubbe.

Firar lite födelsedag på tåget upp. Slät kopp. Skall tjänstgöra vid konstitutionsutskottets extrainsatta sammanträde. Granskningen skall inledas av regeringens hanterande av konsekvenserna av privatiseringen av Transportstyrelsens registerhantering(vilken jobbig mening). Lite historiskt sådär, kan man unna sig att tänka som gammal historia-majje. Finns nog anledning att återkomma kring denna säkerhetspolitiska kris. Tyvärr.

På väg till riksdagsvardagens alla möten springer man förbi ett par intressanta rum. Och några ointressanta. Exempel på den senare kategorin finner man i norra gången över Riksgatan mellan västra och östra riksdagshuset. Här ser man dystra herrar bliga ner(”bliga” är för övrigt ett favoritord). I ett hörn står en tung ekstol med nedsutten skinnsits där sittfläsket hos någon talman gjort osedvanligt stort avtryck. En pedagogisk träklossmodell över riksdagskvarteren är dock ett givet stopp på visningarna när jag drar runt skolklasser eller andra besökare. Den är bra. Tar man istället södra gången (och det gör vi sossar oftast då det är närmsta vägen till andrakammarsalen där våra gruppmöten äger rum) så får man en mer intressant upplevelse. Om man stannar till vill säga. Lena Cronqvists fantastiska små bronsfigurer står och klurar runt hörnet. Lekfullt och lite spefullt sådär. Konstnärinnan, stolt feminist och normkritiker, är ironiskt nog den idag levande svenska konstnären vars alster landar på den högsta klubbsumman på de fina salongernas auktioner. De små avbildade flickorna står i bjärt kontrast till hur flickor mestadels gestaltats när de skall gjutas i brons och sättas i offentliga miljöer. Jämför gärna med de totalt meningslösa barnfigurerna som står i vår vackra stadspark, fast bristerna i dessa verk är kanske ett onödigt stickspår;-)  Rummet vi passerar kallas ibland för ”Kvinnorummet”. Består bland annat av porträtt av kvinnliga politiker som varit först på olika sätt. Här ser vi t.ex. Karin Söder (första kvinnliga partiledaren) och Kerstin Hesselgren (första kvinnliga ledamoten). Här har vi också samma goa pedagogiska ”knep” som fanns i Biologiska Muséet uppe vid Bäckäng en gång i tiden. En spegel. I det ena fallet stod det en skylt ”Världens farligaste djur” varav ungarna nyfiket ställde sig på tå bara för förvånat få se sin egen avbild. Mycket bra pedagogik. Och sant såklart. Månaden juli var den varmaste någonsin. Ja, ni fattar. I kvinnorummet står det ”Sveriges första kvinnliga statsminister?”. Sätter onekligen fingret på hur absurt det är att vårt land aldrig letts av en kvinna. Bästa Sverige – världens mest jämställda land. Orsaken finns i slumpen, men framför allt i de strukturer vi alla är del av. Jag är ingen pappafeminist, även om jag fått min första dotter för ett par år sedan(det är förresten jättekonstigt att man klistrar ett sånt begrepp i avsikt att förlöjliga män som vaknar upp sent i livet. Vad spelar bevekelsegrunderna till varför man blir klokare för roll?) Jag är teoretisk, socialdemokratiskt praktisk och faktiskt ganska förbannad feminist. Och det blir ännu mer frustrerande med åren, inte minst med den globala backlash vi ser när korkade män slår tillbaks på bred front. Vi får se upp. Inget får tas för givet, en lärdom kvinnor i alla tider fått erfara. 19553373_10213429196952327_1848096240_n

Vad tänker de som inte är feminister när de ser raderna av kvinnliga pionjärer. De som bröt mark och som kämpade, ofta i både motvind och motström. Tänker de ”jävla PK-rum” och viskar de till sällskapet ”Varför har man inte ett ”mans-rum” för?” Kanske.

Det finns ytterligare ett rum som kallas, minst sagt lite högtravande, ”De goda gärningarnas rum”. Här ser vi två gubbs i brons (ordningen återställd). Nu är det inte vilka som helst. Det är såklart Raul Wallenberg som på olika sätt hedras. Var i amerikanska kongressen för ett antal år sedan och där fanns FLERA minnesmärken över denna man – den första icke amerikanska hedersmedborgaren. Vi känner ofta en kollektiv stolthet över honom. Med rätta. För några år sedan kompletterades rummet med en byst föreställande diplomaten Harald Edelstam. Och nu känner jag att det är läge att begränsa textmassan lite, för nu finns det risk att det blir en längre text än avsett. Det går nämligen att skriva hur mycket som helst om ”den svarta nejlikan”. Hur han räddade norska motståndsmän under kriget. Hur han ständigt tänjde gränserna för vad som var tillåtet i de juridiska och byråkratiska strukturer han verkade i. Allt i de mänskliga rättigheternas namn. Alltigenom supergoda hjältar hör sagorna till. De finns inte. Men nog var Edelstam en sorts hjälte. Precis som Karin Kock i rummet intill var en sorts hjälte (första kvinnliga statsrådet som för övrigt efterträddes av ”Kinna-Ericsson”).  Edelstam ägnade sig åt vad man idag skulle säga vara”civil olydnad” när han som ambassadör i Chile under den blodiga kuppen räddade hundra- om inte tusentals människor från en säker död.  1973 tog Margret Thatchers kompis General Pinochet makten med USA:s goda minne (och hjälp) och mördade den folkvalde presidenten Allende. Ett av historiens alla övergrepp mot folkviljan. Dessa satans mördare, för att citera Olof Palme. Samme Olof som också gav klartecken år Edelstam att använda sin kreativitet och humanism för att göra insatser som är helt unika i svensk diplomatisk historia. Till slut fick han dock kallas hem (eller om han blev utkastad, kommer inte riktigt ihåg) efter ett tumult där ambassadpersonal hamnade i handgemäng med regimens militärer. Tål att tänkas på ibland i detta juridiferade och administrativt nedtyngda land. Tvångströjor. Vilka är framtidens Harald Edelman? Kanske de som kämpar för de ensamkommandes möjligheter att slippa bli utvisade till Afghanistan?

I samma rum finns även en fantastisk väv. (Se bild nedan). Den föreställer en flyende familj. De har under 90-talets början följt den östliga rutten över Östersjön och landat i den relativa tryggheten på Fårö. Det kanske är övertydligt att påpeka att bilden likväl kunde vara gjord idag. Såklart. Bortsett för att vägarna att ta sig hit idag i praktiken är stängda. Jag glömmer aldrig hur rasisterna, bl.a. en sverigedemokratisk politiker skrev att man skulle möta de flyende över Öresundsbron med att rikta kulsprutor mot dem. Vi har i riksdagen fattat många tuffa beslut kring asylregler och ID-kontroller de senaste åren. Även jag. Har dock konsekvent varit hårt kritisk mot den exploatering och symbolpolitik med udden riktad mot de mest utsatta politiker från olika läger ägnar sig åt. Tror att historiens dom mot dessa kommer bli hård.

Vad känner de vars hjärtan har stelnat när man passerar väven med den flyende familjen?

”Vi ska alltid minnas när de som själva kan vittna har tystnat. Vårt ansvar inför framtiden är att det som då skedde aldrig ska hända igen.” Sa Talman Birgitta Dahl vid invigningsceremonin i Riksdagen när ”De goda gärningarnas rum” invigdes.

Nog är det så.

19551202_10213429174991778_2123616921_n