Blogg

Tilliten är starkare än hatet.

13020512_10209178787734753_894581589_n

Sitter på tåget hem. Lite fredagsvemodig sådär som när man har en intensiv vecka i bagaget, lite tröttare än vanligt, men med en långhelg framför sig. Veckoslut som kommer avrundas dessutom med den finaste av dagar för oss i arbetarrörelsen – Första maj. Tänker på debatten vi hade i kammaren för bara en timma sedan. Det politiska landskapet i koncentrat. I skuggan av de fruktansvärda attentatet på Drottninggatan fördes ett samtal som gav en föraning om vad som i både värsta och bästa fall kommer vara det politiska debattklimatet framöver.

På morgonen nåddes vi av det sorgliga beskedet att ett femte offer hade skördats; en miljöpartistisk fullmäktigeledamot som var på besök med sin väninna i Stockholm (även väninnan omkom). Hon var dessutom lärare på Kronans skola, platsen för Anton Lundins terrorattack – ett på många sätt absurt sammanträffande, men också en påminnelse om att det politiska våldet kommer närmare i vår polariserade värld. Riksdagsdebatten präglades av såväl utsträckta händer (för de här utmaningarna måste vi lösa över blockgränserna), men även av illa dolda försök att politiskt exploatera tragiken. När jag placerades i justitieutskottet efter valet tänkte jag lite naivt att nu blir det ”de långa vågornas tempo” som gällde. För så är det i ett seriöst land som vårt. Lagstiftning och rättsprocesser politiserar man inte i onödan. Vi gör saker grundligt. Och gärna långsamt. Vi skruvar och vrider i befintliga, ofta välfungerande, system som står på axlarna av tiotusentals föregångares kloka avvägningar och beslut. Nu blev det allt annat än lugnt.  Istället kom vi att befinna oss i ständigt fokus. I orkanens öga. En del politiker gillar att synas (nåja, ganska många om man skall vara ärlig), men som socialdemokrat hade jag hellre sett att det var arbetsmarknadsministern som fått mest uppmärksamhet givet att Sverige är det  land som har det högsta uppmätta sysselsättningsgraden (81,7%) som uppmäts sedan Eurostat började mäta. För så är det: Sverige är en av de ekonomier och samhällen som utvecklas och funkar bäst i världen. Tänker att det varit bättre att det var kloka Magda som fått credd för att på bara två år vänt ett underskott på 79 miljarder till ett överskott på 83 miljarder eller att barngrupperna i förskolan minskar drastiskt.  Vi har städat upp igen (som vanligt) och det gör vi så gärna. Men det är såklart inte bara politikens förtjänst. Det handlar om hela systemet.

Jag brukar tala om att Sverige har klarat många av de utmaningar vi ställts inför på ett fantastiskt sätt. Att faktiskt kunna tala om systemsuccé istället för systemkollaps. Inte naivt förneka problem som finns (för sådana finns det gott om), men klarsyn och faktabaserat faktiskt tala om hur det ser ut. Hur vi klarade av den kris vi ställdes inför vid dådet var ytterligare ett exempel på hur väl vårt land fungerar. Blåljuspersonalens fantastiska insatser och stockholmarnas solidaritet med varandra i denna svåra stund. Det var på många sätt vackert. Det var tragiskt att se hur högerextremistiska nättroll som vanligt försökte utnyttja händelserna för sina syften. Se hur deras Twitter- och Facebook-flöden formligen darrade av frustration över att händelsen inte skapade hat, inte drog oss isär utan istället det motsatta. Hur vi stod upp som ett land, där polisbilar täcktes av rosor och där alla hjälptes åt.  Tänker att regelbundet använda denna blogg till att visa på att den dystopiska vals som politiker från alla läger svingar runt i för närvarande spelas med ostämda instrument och falska toner. Dysterkvistarna har fel, helt enkelt.