Blogg

Vi lever i en avgörande tid. Som vanligt.

IMG_0453

Någon sa att det skrivs för långa inlägg på denna blogg. Nu kommer således ett ännu längre.

Ibland är vi del i kamp som är större än vad vi själva här och nu förstår. Det är just detta det handlar om. Här och nu. För att förstå behöver vi dra ut tidslinjen lite. Bondpojkarna från Idaho drogs direkt från potatisåkrarna för att skickas till helvetet på Omaha Beach under ett av andra världskrigets avgörande skeenden. Många unga, alla rädda, ett par tusen av dem kvarliggande på de långgrunda stränderna när deras liv tog slut, denna lilla glimt av ljus i en ocean av mörkret som döden utgör. De offrades. Ja, de offrade sig för oss. För att våra tidningar skall vara fria. För att våra samhällen skall vara byggda på ett fundament av demokrati och förnuft istället för av rasistiska kvasi-teorier och rädsla. Det är inte säkert att de själva uppfattade sig som vare sig speciellt vidsynta eller demokratiska. Många kom säkert från miljöer och hem där svarta uppfattades som andra klassens människor. Mängder av dessa unga människor hade själva inte haft möjlighet eller kanske inte ens brytt sig om att använda sin rösträtt därhemma. Högst troligt mest intresserade av sånt som ligger dem närmast. Kärleksvåndor, plugg eller första jobbet.  Som soldater var de dock det instrument som krävdes för att försvara värden större än de själva. För så är det. Vi är en del i något större. Inte någon gudomlig kontext. Inte bara små myror i ett marknadsliberalt mikrobeslutsystem. Vi är helt enkelt vitala organ i det system som vi har valt att kalla samhällsgemenskap. Den världsbild de var utsända att försvara var den liberala och humanistiska tanken. Den fascistiska världsordningen blev ingen verklighet utan en ohygglig parantes. Vi har i vår naivitet trott att historien nått sitt slut när det korta 1900-talet tog slut i och med Berlinmuren föll i  november 1989. Att vi lever i den bästa av världar och att detta är tingens ordning framledes. Punkt. Så är dock inte fallet. Såklart.

På mitt kontor i riksdagen har jag en hjälm inköpt på Tradera för många år sedan. Den är den franska republikens karakteristiska stålblå hjälm som bars av soldaterna i det kanske , för de enskilda soldaterna, värsta krig som utkämpats. Alla krig är såklart ett misslyckande, men Första världskriget var ett synnerligen meningslöst misslyckande. Ett antal globala rörelser hade under lång tid verkat för att nationalismen skulle tryckas undan till förmån för universalism. Nykterhetsrörelser, frikyrkor och arbetarrörelser verkade globalt i enlighet med tidens ideal. Demokratin flyttade fram sina positioner sakta men säkert. Självklart skulle inte arbetare döda andra arbetare. Självklart skulle inte troende döda andra troende. Vi gick dessutom in i 1900-talet med ett mycket fredligt 1800-tal i ryggen. Sedan napoleonkrigets dagar hade Europa löst sina konflikter via diplomati eller indirekta konflikter på andra kontinenter (med undantag för 1870-71 års frank/tyska krig). Förutsättningarna fanns för ytterligare ett fredligt sekel i Europa. Rustnings-hysterin visade sig dock vara ett alltför effektivt bränsle. Politikers inkompetens och irrationalitet likaså. Den främsta orsaken till de båda världskrigen finns dock i det unkna tankegods som kallas nationalism. Detta gift. Priset fick bland andra den franska soldaten betala  när han står där i skyttegraven till midjan i lera. Som just ett instrument. I just min hjälm ligger det en hopvikt tidning, troligen för passformens skull. Le Journal är tryck 23 december 1916 – året då både slaget vid Verdun och Somme ägde rum. Tidningen är blodbefläckad. Le Pilou kallades de blåklädda soldaterna, ett ord som än i dag slår an en speciell sträng hos många fransmän. Var det bara viljelösa slaktboskap? Tja, Initialt skrev sig mängder av unga män in sig i arméerna helt frivilligt. Chauvinistiskt vandrade man äppelkindad in i kriget, avvinkade av jublande folkmassor. Totalt ovetande om att de skulle gasas, pulvriseras och lemlästas i ett allt annat än glamoröst helvete. Men till slut fick man faktiskt nog. Man gick helt enkelt hem. Varför skulle man vara kvar i ett krig som man inte förstod? Under vissa perioder hade 80% av de franska trupperna gjort myteri och lämnat stora frontavsnitt öppna för för de ovetande tyskarna. Instrumenten visade sig vara något mer – tänkande individer och grupper. Hej då, generaler! Tja, sen åkte de visserligen tillbaks till fronten, men ändå. Instrumenten visade sig ha en egen vilja.

Idag har vi en annan kamp. Vår tids kamp. Den utkämpas tills vidare i mångt och mycket bakom tangentbord. Det är framför skärmen som slaget om framtiden står, än så länge. Det är via sociala medier jihadisterna fiskar upp nya rekryter till sitt hatiska projekt. Det är i min maillåda jag får tiggarbreven från mannen med den konstiga frisyren som råkade bli världens mäktigaste man. Det är i ljudet av ett evigt knattrande som nättrollen sitter och sprider sitt kvinnohat. Det är lätt att peka på dessa stollar och distansera sig. Men det gäller att förstå att dessa är aktörerna. Andra är instrumenten. De som kärleksbombar ”martyrerna”, de som trycker tummen upp till grupper som ”Vi som står upp för Peter Springare” (som ju som bekant inte heter så längre, men den sorglustiga historien kräver alltför lång utvikning) men det handlar givetvis även om de som i praktiken lägger sin röst på ett parti med nutida rötter i nazismen. Det sistnämnda exemplet är kanske mest aktuellt givet att SD för första gången i en SCB-mätning är Sveriges största parti. Under andra världskriget var Sverige ett av de länder Europa med minst andel nazistsympatisörer bland befolkningen. Hur kunde vårt land, det mest upplysta landet i världen, hamna här? Vi letar ständigt, ständigt fel på oss själva. Det är fackets fel för att man inte har samma närvaro på arbetsplatserna. Det är vi sossar som haft en fluminställning i migrationsfrågan. Det är rektorns fel som inte tvingat barnen att stå och sjunga nationalsången på avslutningen. Det är snubben på kulturhuset vid Sergels Torg som inte tyckte att det var så lämpligt att låta små barn läsa Tintin i Kongo (som man SJÄLVKLART inte skall låta små barn läsa: Normala föräldrar låter inte sina barn se på exempelvis porr och av samma anledning skall man givetvis inte låta dem läsa ett seriealbum som är fyllt av rasism). Ja, vi vrider oss i konvulsioner av självkritik och det är kanske logiskt. Kanske rätt. Ibland känns det som att man skyller framväxten av stolleprov på alla utom de som faktiskt har ansvaret. Vi vet att de allra flesta av SD:s väljare vare sig vill ha tillbaks likhögarna likt dem vi såg i koncentrationslägren eller skulle flamsa med när SD:s riksdagsmän på fyllan skrattar rått åt ”judeskämt”. De flesta som fortfarande är med i gruppen ”Vi som står upp för Sverige” är egentligen inte besjälade av den hatiska tonen som präglar huvuddelen av inläggen. MEN nu kommer slutklämmen. Ni är instrument för något större. Ni borde ta politiskt vuxenansvar, skulle man kunna säga. För så vackert och samtidigt jobbigt är det i en demokrati. Du får gärna lajka en offentlig sida, men du får också finna dig i att bli ifrågasatt. Det är ok  att sitta framför TV:n i ensamhet och vräka ur sig vad som helst egentligen. Sitter du däremot i bastun på Kypegården och säger något så får du vara beredd att någon annan besökare säger emot dig (sen finns det en god tradition i att låta bastun vara en politikfri miljö som jag kan känna sympati med). Du har ansvar. Du är kanske bara ett instrument för dem som vi slå sönder vårt vackra svenska samhälle. Men du har ett val.

Kanske får du frågan en dag: ”Mormor. När rasismen, den religiösa fanatismen och nationalismen fuckade upp världen ännu en gång. Vad gjorde du då?”

Och om ni tycker att detta inlägg var för långt och allvarsamt så kan jag trösta er med att nästa inlägg handlar om Staffan Kulneff. Det blir änna lite mer sköj så att säga.